Lördag.
"Smset chockar mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag går ifrån gästerna vi har här hemma och låser in mig på toaletten. Jag sitter inlåst i ca. 30 minuter. Någon knackar på dörren och måste använda toaletten, jag låser upp, öppnar dörren och kliver ut. Jag möts av Ingela & Josefin som frågar ifall jag vill följa med ut och röka. Jag säger ja, och vi vandrar neråt mot ingången. Vi röker varsin cigg och går sen in igen. Jag har inte sagt ett ord under dessa minuter. Jag är halvt apatisk. Väl hemma i lägenheten igen tar jag av mig jackan och skorna och låser in mig på toaletten igen. Fortsätter gråta och vet fortfarande inte hur jag ska hantera allt. Jag släcker lampan och lägger mig ner på golvet och bara stirrar. Stirrar på ingenting. Andetagen blir tyngre och snabbare. Jag känner hur den är påväg, paniken. Den kommer allt närmre och närmre. Jag har nu legat där i ca. 20 minuter. Jag tänker på all skit jag har gått igenom de senaste veckorna även fast jag inte vill, men det går inte att sluta tänka på det. Jag börjar sakta men säkert hyperventilera. Tårarna rinner samtidigt som jag hör de andra i rummet brevid skratta och ha det trevligt.
När jag känner att det börjar sticka i händerna tar jag upp mobilen från golvet och kämpar för att skriva ett sms. "Kom hit" skickar jag till Ingela. Efter 2 minuter knackar hon på och ber mig öppna dörren. Jag ligger nu i panik och hyperventilerar, jag kan inte prata. Hon öppnar dörren med en sax och rusar in. Hon ser mig ligga där och ber mig lugna ner mig. Hon märker att det inte funkar så hon springer ut från badrummet till de andra och skriker; "ring hit en ambulans!". Allt är som en dimma för mig, jag blundar och ser inget, men jag hör allt som pågår lite svagt. Hur mycket jag än vill så kan jag inte lugna ner mig, jag kan inte ta det där djupa andetaget jag behöver ta.
Jag hör hur folk börjar ringa hit och dit och springer fram och tillbaka mellan rummet och badrummet där jag ligger. Jag skakar. Skakar riktigt rejält. Jag kommer inte ihåg allt som hände. Jag låg där i ca. 40 minuter, det kändes som 5. Ingela sitter brevid mig och håller min hand och ställer frågor som jag ska svara på genom att klämma en gång för ja och två gånger för nej. Jag hör hur hon börjar gråta & ber mig vara stark, hon säger att jag inte får lämna henne.
Hon berättar att ambulansen är påväg.
Jag slutar andas. Jag gick från att hyperventilera riktigt kraftigt till att sluta andas helt. Inte ett andetag tog jag.
Det sticker i hela kroppen. Jag vet att jag är påväg att svimma. Men det går inte, jag kan inte ta ett andetag. Jag vet att folk står och iaktar allt jag gör, eller inte gör.
Jag börjar hyperventilera igen, från ingenstans.
Så håller det på ett tag.
Jag slutar andas helt. Sen hyperventilerar jag. Slutar andas, hyperventilerar.
Efter ett tag hör jag Ingela säga att sjukvårdarna är här.
När dom kommer har jag slutat andas. Dom kliver in och börjar prata med mig. Dom frågar frågor och förväntar sig att jag ska svara. Jag ligger där, nära på att dö och dom frågar hur det är.
Jag var riktigt arg inombords men var halvt medvetslös så jag kunde inte säga någonting.
Dom ber mig sätta mig upp och när jag inte gör det så sätter dom mig upp. Jag sitter lutad mot en vägg.
Nu har jag lugnat ner mig.
Jag andas nästan normalt. Jag andas iallafall.
Dom ber mig ställa mig upp och jag gör det med hjälp. Den ena sjukvårdaren som var en man, leder mig ut till köket och jag sätter mig på en stol. Jag har nu fått tillbaka den normala andningen och medvetandet.
Dom pratar med mig och föreslår att jag ska prata med någon, få hjälp med mina problem.
Vi pratar lite mer och sen frågar dom om det känns okej nu och ifall jag klarar mig här med Ingela eller om jag vill åka in till sjukhuset. Jag svarar att jag klarar mig här. Dom skriver ner mitt personnummer och säger hejdå, sedan pratar dom lite med Ingela och resten som väntar utanför dörren. Efter 1 minut har dom åkt iväg."
Det här var min lördagkväll.