Tisdag.
Dagen till ära har inte vart så speciell, eller jo.
Vaknade upp hos Sean med en död mobil och hans mobil som ringde ungefär hela tiden.
Han svarade inte vilket var ett litet misstag att inte göra. Jag märkte att det sista samtalet var mamma, min mamma. Hur i H fick hon hans nummer undrade jag. Anyways, jag pallrade mig mot tunnelbanan och gjorde ett försök att sätta på mobilen vilket jag lyckades med. När den var igång möttes jag av 5 sms-signaler i rad, liksom avbröt varandra. "vafan är grejen?!" tänkte jag och läste smsen. Alla bestod av oroliga vänner som undrade var jag var och bad mig höra av mig.
Jag fick en klump i magen och tänkte att någonting var riktigt fel, vem har dött?
Eftersom jag inte kunde göra så mycket åt situationen med tanke på att mobilen dog precis efter att jag hade läst klart sista smset så la jag ner telefonen och började spekulera istället. Jag hade flyt med tunnelbanorna och när jag kom fram till Skarpnäck var jag svimfärdig och helt svag i kroppen, mest för att jag inte har ätit något på två dagar pga. ångestattacken och sen för att jag var orolig över vad som hade kunnat hänt.
Jag gick iallafall i rask takt hem till mig & Ingela trots att benen egentligen inte tillät det.
Kom fram till porten, låste upp och gick in, gick in genom nästa dörr, tryckte ner hissen, klev in i hissen, åkte upp till andra våningen, klev ur hissen och låste upp dörren in till korridoren. Där möttes jag av en ganska orolig Ingela och Sonia.
"VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?! VEM HAR DÖTT?!" nästan skrek jag med tårarna väldigt nära att flöda ut.
Då berättade Ingela att dom trodde att JAG var död eller något liknande med tanke på att jag inte var hemma förens tre på dagen (?). Jag kände en lättnad, föll ner på golvet och asgarvade!
De hade ringt upp Helena som tidigare hade jobbat inom polisen och på så sätt hade kollat upp Seans nummer och på så sätt kunde min mamma ringa.
De tyckte inte det här var roligt på något plan alls, endast pyttelite, men det här gjorde fan min dag!
När Helena och Josefin kom, senare på dagen fick jag en liten bitchslap av Helena, och sen en kraftig. Men det var på skoj och jag var halvt beredd. Hade planerat att kyla ner hela kroppen så jag inte skulle känna någon smärta men det behöver inte jag för jag är cool och klarar sånt. Typ..
Anyways, vi lagade mat och satt och pratade ett bra tag. Fredrick kom också på besök.
Vi gjorde inte så mycket mer än att prata & röka faktiskt.
Vi behövde det.
Vid niotiden stack alla. Jag och Ingela kände oss sugna på något men visste inte vad, men sen kom vi på att vi ville ha morot, gurka och paprika tillsammans med vitlöksdipp så vi sprang iväg till ICA och handlade det vi behövde, sen satte vi oss i TVrummet och hade det mys :)
Vaknade upp hos Sean med en död mobil och hans mobil som ringde ungefär hela tiden.
Han svarade inte vilket var ett litet misstag att inte göra. Jag märkte att det sista samtalet var mamma, min mamma. Hur i H fick hon hans nummer undrade jag. Anyways, jag pallrade mig mot tunnelbanan och gjorde ett försök att sätta på mobilen vilket jag lyckades med. När den var igång möttes jag av 5 sms-signaler i rad, liksom avbröt varandra. "vafan är grejen?!" tänkte jag och läste smsen. Alla bestod av oroliga vänner som undrade var jag var och bad mig höra av mig.
Jag fick en klump i magen och tänkte att någonting var riktigt fel, vem har dött?
Eftersom jag inte kunde göra så mycket åt situationen med tanke på att mobilen dog precis efter att jag hade läst klart sista smset så la jag ner telefonen och började spekulera istället. Jag hade flyt med tunnelbanorna och när jag kom fram till Skarpnäck var jag svimfärdig och helt svag i kroppen, mest för att jag inte har ätit något på två dagar pga. ångestattacken och sen för att jag var orolig över vad som hade kunnat hänt.
Jag gick iallafall i rask takt hem till mig & Ingela trots att benen egentligen inte tillät det.
Kom fram till porten, låste upp och gick in, gick in genom nästa dörr, tryckte ner hissen, klev in i hissen, åkte upp till andra våningen, klev ur hissen och låste upp dörren in till korridoren. Där möttes jag av en ganska orolig Ingela och Sonia.
"VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?! VEM HAR DÖTT?!" nästan skrek jag med tårarna väldigt nära att flöda ut.
Då berättade Ingela att dom trodde att JAG var död eller något liknande med tanke på att jag inte var hemma förens tre på dagen (?). Jag kände en lättnad, föll ner på golvet och asgarvade!
De hade ringt upp Helena som tidigare hade jobbat inom polisen och på så sätt hade kollat upp Seans nummer och på så sätt kunde min mamma ringa.
De tyckte inte det här var roligt på något plan alls, endast pyttelite, men det här gjorde fan min dag!
När Helena och Josefin kom, senare på dagen fick jag en liten bitchslap av Helena, och sen en kraftig. Men det var på skoj och jag var halvt beredd. Hade planerat att kyla ner hela kroppen så jag inte skulle känna någon smärta men det behöver inte jag för jag är cool och klarar sånt. Typ..
Anyways, vi lagade mat och satt och pratade ett bra tag. Fredrick kom också på besök.
Vi gjorde inte så mycket mer än att prata & röka faktiskt.
Vi behövde det.
Vid niotiden stack alla. Jag och Ingela kände oss sugna på något men visste inte vad, men sen kom vi på att vi ville ha morot, gurka och paprika tillsammans med vitlöksdipp så vi sprang iväg till ICA och handlade det vi behövde, sen satte vi oss i TVrummet och hade det mys :)
Add a comment!
Trackback