alexandra

Jag hade en gång en bästa vän som visste ALLT om mig, verkligen allt.
Min soulmate, hon var min bästa vän i år & dar men den tiden tycks vara förbi nu.
Vi delar många minnen, eller jag kanske borde säga delade.
Vi hade våra up and downs, men det har väl alla, men vi lyckades hålla ihop trots det.
Men med tiden började vi glida isär, jag vet fortfarande inte om vi hade riktiga godkända skäl eller om det bara berodde på omoget beteende, men det är synd.
För det var en vän jag älskade långt och djupt in i hjärtat.
Jag skulle mer än gärna vilja spola tillbaka tiden och ställa allt tillrätta, även om jag har min stolthet och är för envis för att erkänna att jag har gjort fel, men nu är det både hon och jag som har gjort fel i detta.
Vi har nog våra stoltheter att skylla på. Vi vill inte ge oss, vi vill inte erkänna att vi har gjort fel, vi vill inte ge upp. Vi vill vara den starkaste, men herregud, hur långt kommer man i livet om man ska agera kring den tanken?
Man måste kompromissa och ibland gäller det att inte agera utifrån sin stolthet, utan bara erkänna att man har gjort fel och på så sätt komma närmre en lösning.

Vi hade en fight, inte en fysisk fight, en ord-fight så att säga. På msn.
Det kan nog inte bli löjligare än så.
Vi slängde ur oss de elakaste vi kunde komma på för att sänka den andra. Helt okej tyckte jag då.
Men när jag ser tillbaka på det nu fattar jag inte ens hur vi kunde sjunka så lågt.
Var det där verkligen vi?
Jag tror både hon och jag är lite bättre än så.
Och vi hade kunnat kämpa för att lappa ihop det som höll på att falla isär men istället slängde vi ur oss allt vi störde oss på och hatade så djupt, och det blev som det blev: vi bröt upp vänskapen.
Även det tyckte jag då var okej, jag var arg, sårad och såklart stolt.
Jag vet inte om det beror på saknad eller om jag har mognat till under dessa få månader men skulle fighten äga rum här och nu skulle jag nog agerat på ett helt annorlunda sätt och faktiskt tänkt på konsekvenserna.
Vill jag verkligen förlora den här människan som faktiskt betyder som otroligt mycket för mig?
Men vad finns det att göra nu egentligen? Gjort är gjort, ingen tillbakakaka.
Det är synd att en sån fin vänskap vi hade bara rann ut i sanden för ingenting.

Jag lägger nu min stolthet åt sidan och erkänner att jag saknar dig.
Jag hoppas du och jag kan ta en drink någon gång i framtiden.

[Jag skulle ge dig en kattunge om jag kunde.]

over n' out.